Runda Vallen Alep Spádnek - Nammásj.

Stigen från Runda Vallen väster om Spatnekryggen fortsätter åt sydöst över bron över bäcken i den östra delen av ängen. Framåt i färdriktningen ser man den långa Spatnekryggen som åt vänster övergår i Skårkimassivet. Åt höger syns Piellorieppemassivet och dess fortsättning i Kåtoktjåkkå. På andra sidan den lilla bron passerar man igenom en liten skogsdunge.

Stigen är fortfarande lättgången trots att den passerar genom ett flertal videsnår i skogsdungen. Efter en kilometer glesnar skogen och marken blir märkbart fuktigare samtidigt som den börjar luta uppåt i färdriktningen.

Där skogen tar slut kommer man ut på en stor myr. Myren är delvis spångad för att man inte ska trampa sönder den för mycket. Men där den inte är spångad är det ställvis ganska gyttjigt. Stigen över myren följer en videomgärdad liten bäck i svag stigning upp mot ett skogsbälte på en låg ås.

Efter att ha kommit in i den här skogen passerar man över blockhav en kortare sträcka. På ett par platser har man spångat stigen även här för att slippa alltför mycket slitage på markytan. Lutningen på marken ökar successivt i färdriktningen eftersom man kommer högre upp på Lulep Spatneks sluttning. Även detta skogsbälte glesnar till slut och ytterligare en stor myr ska övertväras.

Även denna myrmark är på gott och ont spångad på de mest utsatta ställena. Men i de delar där det inte finns spång blir det söndertrampat och gyttjigt. Parkförvaltningen har på senare år märkt upp leden på den här sträckan i ett försök att kanalisera vandrandet i syfte att försöka skydda våtmarken så gott det går.

När man kommit över denna sista myr och in i skogen igen, börjar det luta uppåt märkbart och stigen håller nu riktning till höger om Lulep Spatneks södra ände. Stigen blir allt stenigare ju högre upp man kommer. Mitt på sluttningen öppnar sig skogen i en glänta. Stigen svänger av och lutar ner mot äng och där nedanför syns Rapaätnos fors som markerar slutet på Rahpaselet.

Precis där nedförsbacken övergår i ängens plana mark så gör stigen en skarp sväng åt vänster och stiger brant uppåt igen in i skogen. Mitt i den branta backen blir det väldigt blockigt. På höger sida öppnar sig skogen ibland och man kan då se in i Kåtokvagge på andra sidan Rahpaälven. Till slut har man kommit upp en bit i Lulep Spatneks sydsluttning och stigen planar ut ett hundratal meter i ett blockhav.

Direkt man har passerat över stenarna i rasbranten börjar en nästan två kilometer lång terrasserad nedförslöpa på väldigt jämn och fin stig. Man passerar genom en område med en nästan ogenomtränglig skog på ömse sidor om stigen. Vid nedförsbackens slut passerar man över en fuktig skogsäng och över en liten jåkk Spatnekjåkkåtj, som för det mesta är nästan uttorkad. Men är det mycket vatten i Rahpaälven verkar det som även den här tvärjåkken har en tendens att stiga på ett liknande sätt som Puoutajåkkåtj längre fram dock inte så blodigt som den senare men den kan ändå inte nonchaleras.

Efter passagen av Spatnekjåkkåtj fortsätter man på plan mark i skogen. Stigen gör efter ett tag en stor sväng till höger och går rakt ned mot en fåra av Rahpaälven. Den här älvfåran kallas för Torra Fåran och är för det mesta uttorkad. Är det så tillstöter inga problem med tvärjåkkarna i fortsättningen. Precis där stigen kommer ner till älvstranden vid Torra Fåran delar den sig. Den ena, dvs den högra, passerar över älvfåran ut på ön som avgränsas av Torra Fåran och en av Rapaätnos huvudfåror och följer denna till öns östra ände där den övertvärar Torra Fåran, som där är allt annat än torr, igen och ansluter sig till den vänstra stigen igen.

Den vänstra stigen följer stranden på Torra Fåran ett hundratal meter och försvinner sedan in i skogen igen. Den svänger vänster bakom en liten ås mot en sankmark i skogen. Och man förlorar åter tillfälligt kontakten med Rahpaälven igen. Från sankmarken går den sedan nästan rakt mot något som ser ut som ett krondike omgivet av vide och sly i ena änden på sankmarken det är den mytomspunna Puoutajåkkåtj. Denna jåkk har en långsluttande botten som avslutas som en vertikal brant vid den andra stranden. Tyvärr kommer man fram till den sida som är tvärdjup.

Puoutajåkkåtjs vattendjup på det djupaste stället invid västra stranden kan variera oerhört. Om det rinner vatten i den Torra Fåran av Rahpaälven stiger djupet i Puoutajåkkåtj på grund av mottryck från Rahpaälven. Ibland kan det vara så djupt att man helt enkelt inte kommer över på annat vis än att simma alternativt vada med vatten till halsen. Någon okänd har tagit fasta på detta och slängt i några björkstammar och plankor på vadstället som man kan balansera sig över de djupaste delarna av vadet på.

Hur man nu tar sig över Puoutajåkkåtj så fortsätter stigen på andra sidan jåkken tillbaka in i skogen ett kort stycke den svänger därefter till höger ut mot stranden av Rahpaälven igen vid den punkt där Torra Fåran flyter ut ihop med en av huvudfårorna igen. Där återförenas stigen med den stig som korsade ön. Efter denna punkt leder stigen åter in i skogen till vänster mot en sankmark. Ovanför sankmarken ser man Rittokkammen. Sankmarken rundas och övertväras i den södra änden och övergår i en hedartad skog och där ligger en jåkk. Denna lilla jåkk är likadan och ibland värre än Puoutajåkkåtj när det gäller att svämma över. Denna jåkk var vid ett tillfälle 1990 så översvämmad att jag fick klättra upp någon meter i ett träd och krypa på en grov gren för att ta mig över det djupaste partiet av den då översvämmade jåkken. Även här har Nationalparksförvaltningen numera gjort en omläggning av leden och markerat en bitvis spångad led varvid problemet med den senare jåkken nästan helt bortfaller.

Efter passagen av den sista jåkken blir det successivt snårigare och stenigare samtidigt som stigen börjar gå upp mot stupet under Rittok. På vissa ställen är det väldigt svårforcerade blocksamlingar omgivna av vide. Man är ganska långt från Rahpaälvens huvudfåra men ibland skymtar man i alla fall en smärre älvfåra och några laguner på höger sida. Då man är som närmast Rittok övertvärar man den nedre delen av en blockrik talusbrant. Sen bär det brant och vingligt nedför genom snårskogen.

Precis i skogsbrynet ramlar man ut i kanten på en myr. Tidigare låg här en spång över myren, men den är numera borttagen. Man ser spåret efter den rakt över myren till andra sidan. Inte tänkte jag på detta faktum 1994 utan fann mig stående i myrkanten i lårdjupt vatten. Man har märkt upp en ny stig som går i en båge till vänster runt myren om man inte vill plaska sig rakt över där spången låg.

På andra sidan myren börjar man skymta ett och annat barrträd i skogen samtidigt med de tydliga spåren efter dagturismen. En hel del folk verkar ha haft sina rast- och lägerplatser här. Till vänster om en höjd ser man Nammasj och Tjakkeli. Man följer den här höjden till dess södra ände ner mot Rahpaälven och rundar den. Mellan höjden och älven ligger det små laguner med olika färger på vattnet. En har till och med alldeles rött vatten en annan blått. Personligen tror jag inte att det är drickbart men omväxlande att se på.

Då passerat förbi höjden kommer man tillbaka ner till stranden av Rahpaälven. På andra sidan älven ligger ligger Axel Hambergs Litnokstuga ett fortfarande fungerande hydrografiskt observatorium. Man går här över en sandstrand och över en liten backe och får syn på Sarekporten i färdriktningen. Fram mot Nammasj går man ett par kilometer på en nästan rak sandbank längs älven. Här och var kantas stigen längs stranden av rast-, lägerplatser och stanniolpapper. Man ska nog inte gå för nära själva kanten mot älven, eftersom den är tämligen eroderad och svag.

Alldeles i sydvästra hörnet nedanför Nammasj tätnar skogen och man passerar ett stigskilje. Den vänstra stigen leder upp till toppen av Nammasj. Den högra går rätt ned i en högerkurva i ett blockhav. För att komma till båtens angöringsplats tar man sig över blockhavet. Efter detta ska man över en liten backe och ned i ett blockhav igen och återigen över en backe och ned längs en blockrik nedförsbacke. Egentligen förstår jag inte hur allt detta får plats här, men faktum kvarstår att det gör det.

Till slut kommer man ner till den av Rahpaälvens fåror som ligger närmast Nammasj. Nammasj stupar i stort sett lodrätt ner i älven men tursamt nog har älven lagrat upp en drygt metern bred sandbank ett par meter från berget under branten. På några ställen är sandbanken ännu smalare och man får vara försiktig med var man sätter fötterna på de ställena. Stigen följer sandbanken fram mot några stora stenblock som ligger som en markerad hörna av sandbanken. Bakom stenarna blir sandbanken bredare och stigen gör en sväng åt höger längs stranden. Man ser nu stigens slut vid den med en skylt och därbakom ett torrdass markerade nationalparksgränsen.

Ett par meter bortanför skylten brukar Läntas båt från Aktse landa ett par gånger om dagen utom på måndagar, vanligtvis runt klockan 10 och klockan 15. Kommer man hit på kvällen eller på måndagen får man slå läger här, dock är marken väldigt sandig. Men det finns röjda tältplatser runt om i videt. För att man inte ska skräpa ner för mycket bör man nog uträtta behoven på dasset. I närheten av dasset finns det även soptunnor. I själva älvfåran är möjligt att bada om man står ut med kallt vatten, den är omkring en till en och en halv meter djup mitt för båtens anläggningsplats. På botten ligger det en del ris och annat som älven släpat dit men är man bara försiktig med fötterna kan det vara värt en uppfräschning.