Skårkistugan - Runda Vallen Alep Spádnek.

Om man valt att tälta på ängen vid intill den lilla lagunen ett hundratal meter söder om stigskiljet mellan stigarna till Snavvavagge och Skårkistugan. Så återfinner man stigens fortsättning genom Rahpaselet mot Spatnek och Nammasj alldeles invid stranden av lagunen. Själva stigen är inget man behöver leta efter den är väl synlig i hela passagen över ängen.

Stigens bredd är är ungefär en halv meter den första tre kilometrarna, där den också är mycket jämn och vältrampad. Eftersom man vandrar i skog förekommer det givetvis en och annan trädrot som man får kliva över, men det är inget man grubblar särskilt över, det är så i alla skogar. Det förekommer nästan inga stigningar heller utan den följer en nivå ungefär 5 meter över Rahpaselets. Den omgivande skogen Rahpavuobme är bitvis djungellik men för det mesta påminner det hela om en vildvuxen park. Är man här ungefär vid middagstid brukar man möta de vandrare som reste upp till Nammasj från Aktse dagen innan på den här sträckan. Man kan då passa på och förhöra sig om vattenflödet i de fyra stora jåkkarna som ligger i färdriktningen, Svirjajåkkåtj, Alep och Lulep Vassjajåkkåtj samt Puoutajåkkåtj. Var och en jåkk med sitt lilla vadningsproblem.

Efter en och en halv till två timmars vandring börjar stigen och dess omgivningar ändra karaktär. Först kommer man till en kulle som ligger likt en udde ut i Rahpaselet. Om man tar en liten paus här och gör en överblick ser man att framåt åt sydöst tycks Rahpaselet ha en enorm bukt in mot Skårkisidan dvs den sida stigen är på. Rakt över bukten ligger det om det är lågvatten i Rahpaädno en sandbank likt en lång vägbank eller vågbrytare i kanten på huvudfåran. Vill man kan man gå på den fram till Alep Vassjajåkkåtj mynning. Att ta sig ner till banken är ett företag i sig själv men ett gott tips är att det finns en liten stig dit alldeles innanför kanten på videt som ligger alldeles öster om kullen.

Väljer man att gå på sandbanken händer i stort sett inget allvarligt förrän man kommer fram till den breda och ganska djupa Svirjakanalen. Att tala om hur man tar sig över den är detsamma som att peka ut en högvinst i ett lotteri. Eftersom Rahpaselet ständigt förändras flyttar sig olika bankar fram och tillbaka. Ett gott tips är att peta med staven framför sig och på så vis sondera var det verkar bäst att ta sig över. Botten är precis som överallt annars i Rahpaädno osynlig. Mitt i kanalen brukar det vara strömt men inte farligt om det är lågvatten. Har man tagit sig över Svirjakanalen korsar man sandön man nu befinner sig på samtidigt som man håller ut mot Rahpaädnos huvudfåra. Där skall man passera ännu en kanal för att komma upp på stranden med skogen alldeles bredvid mynningen på Alep Vassjajåkkåtj huvudfåra. Ett hundra meter uppströms denna ligger det några sandbankar med smala jåkkfåror emellan. Alla utom den allra östligaste är grunda. Den östligaste och sista är djupast av någon anledning som jag inte förstår men som kanske någon hydrolog kan förklara, troligen är det huvudfåran. Den östligaste fåran går en till strax under knäna övriga är max tjugo centimeter djupa.

Väljer man att istället följa huvudstigen, som brukar kallas den Övre Stigen, fortsätter den från kullen där man rastade först ner i ett videsnår öster om kullen förbi stigskiljet mot Sandbanksleden och in bland rötterna till vänster. Efter drygt hundra meter tar den av åt vänster samtidigt som den stiger brant uppåt. Det är ganska stenigt och snårigt runt om stigen här då den kommer en bit upp i Skårkis talusbrant. Till höger ser man efter tag några små sjöar det är Skårkijauratjah. Bara för att det ska bli så svårt som möjligt ska man först upp för en ganska hög backe som när man äntligen kommit dit bär iväg nerför ett blockhav till en fruktansvärt fuktig videbevuxen myr, här kan det vara dags kanske att göra vågen eller någon annan rofylld lek. Stigen är här nere i videmyren lika uppsplittrad som Sveriges Riksdag. Här bör man om man inte gjort det tidigare försöka räkna ut i vilken riktning man skall gå för att hitta fortsättningen på stigen. Ett gott råd kan vara är att försöka hålla sig till den större och torraste stigen så högt upp som det är möjligt i det där liggande stenskravlet. Framförallt ska man lyssna efter bruset från Svirjajåkkåtj och titta uppåt var den går in i skogen nedanför berget. När man tagit sig över videmyren eller det videkrönta stenskravlet i kanten på denna leder stigen in i en snårig skog där bruset från forsen ökar ju längre österut man kommer.

Svirjajåkkåtj har otroligt nog utbildat en svämkägla här i skogen trots att det inte framgår av kartan två stycken huvudfåror finns här med en gräsbevuxen ca femtio till hundra meter bred ö däremellan. Det verkar vara en populär plats att tälta på, vilket det syns många spår efter som dasspappersbollar i buskarna, potatismospåsar i eldplatserna mm. Den första fåran är ca fem till tio meter bred och har sten och grusbotten. Strömhastigheten är ganska hög men vattendjupet är omkring tjugo till drygt trettio centimeter. Av strandbrinkarna att döma kan vattenståndet öka ibland. Den andra fåran är bistrare den är liksom den första på andra sidan ön stenig med grusinslag, men den var i alla fall 1994 den djupare av de bägge. Denna fåra ligger i en grusbädd med möjlighet att bli dels bredare med bifåror i denna och dessutom några till inom hundra meter inne i skogen på andra sidan. Också här i denna strömfåra är strömhastigheten imponerande hög. Har man otur kan man bli sittande här i mygg- och videparadiset en dag eller två medan Svirjajåkkåtj sprutar färdigt.

Efter äventyret med Svirjajåkkåtj blir det enklare en stund medan man passerar genom en skog. Ett par tre videomgärdade småjåkkar stör lunken med ungefär en halv kilometers mellanrum. Och så plötsligt öppnar sig skogen för en myrmark på höger hand. Man går i skogsbrynet i ovankanten på myren och precis i den översta hörnan på skogskanten korsar man det 1994 helt nedtrampade renstängslet som efter många omritningar av kartan ännu inte lyckats prickats in alldeles rätt. Här svänger stigen faktiskt tvärt till höger och följer stängslet över myren och in i skogen. Mitt på myren kan man om man har tur faktiskt få ett vadningsproblem ibland. En ganska grumlig bred jåkk brukar rinna här speciellt vid regnigt väder. Om det är en fåra av Alep Vassjajåkkåtj ska vara osagt, det går nämligen inte att se exakt var den kommer ifrån, men troligtvis är det så. Man kommer in i en gles skog och stigen ökar avståndet till renstängslet något samtidigt som man börjar hör det numera välbekanta ljudet av en stor fors i färdriktningen och uppåt sluttningen i skogen till vänster.

Så är man där intill en av Sveriges farligaste jåkkar. Renstängslet korsar jåkken femtio meter nedanför vadstället. Man kan se att en hel del drivved har fångats upp av stängslet. Jåkkfåran vid vadstället är omkring femtio meter bred med imponerande höga strandbrinkar. Vid lågt och normalt vattenstånd skall vattnet flyta i 2 max 3 fåror därnere i grusbädden. Över den sista och djupaste fåran har någon lagt ut ett par 5 till 7 meter långa krokiga björkstammar som en spång. Det är det enda och säkraste sättet att ta sig över Alep Vassjajåkkåtj att balansera på dessa. Om vattenståndet är högre så är det bara att strunta i alla tankar på vad med balansgång på denna plats och söka alternativ. Ett sådant är att gå till mynningen och gå över där eller helt enkelt finna sig i att sitta kvar ett dygn och invänta lägre vattenstånd. Den djupaste fåran är drygt en meter djup under björkstammarna vid normalt vattenstånd så har man dåligt balanssinne ska man inte försöka vada jåkkfåran. En och annan har fått känna på nöjet med naturliga vattenrutschbanor efter att ha klivit i den jåkkfåran. Förutom den obeskrivliga känslan av att ha blivit genomblöt kan man slå sig rejält på stenbotten längs forsen. Överlever man en sådan forsränning med trolig grundstötning på vadstället vid mynningen kan man ju alltid kravla sig upp på den östra sidan tillbaka till stigen.

Stigen på andra sidan vadet över Alep Vassjajåkkåtj fortsätter i nästan sydlig riktning utan några nämnvärda äventyr genom en gles skog. Efter drygt en halv kilometer kommer passerar man över en liten myr med en liten jåkk som passeras det är jåkken som passerar renvaktarstugan högre upp i sluttningen. Här runtomkring brukar man träffa på andra vandrare som kommit till Sarek med förmiddagsbåten till Nammasj och kan få aktuella uppgifter om Lulep Vassjajåkkåtjs vattenflöde. Efter den odramatiska jåkkövergången går man över en skogsklädd kulle och ser återigen renstängslet på höger sida och framåt en stor myr. Myren är väldigt söndertrampad i gångstråket men det är i stort sett bara att klafsa på i smörjan. På andra sidan myren leder stigen enligt kartan över en ås och ner i ytterligare en stor myr. Men här har parkförvaltningen gripit in och rösat en ny kringgångsled som leder upp för åsen och in i skogen till vänster. Det är lämpligt att följa denna nya led eftersom den dels är torrare och dels leder en rätt till Lulep Vassjajåkkåtjs vadställe. Efter att ha passerat över en glänta i skogen med en liten sjö på vänster sida kommer man efter ca tre fyrahundra meter fram till den breda men vanligtvis nästan uttorkade västra jåkkbädden på Lulep Vassjajåkkåtj. Skulle det uppstå problem med vad redan här sök en lägerplats eftersom då är det omöjligt att vada i den östra fåran som numera är huvudfåran. Från den västra fåran går stigen numera norr om kullen och inte söder om som ritats på kartan fram till vadstället som ligger nordöst om kullen.

Lulep Vassjajåkkåtj ligger i en omkring fem meter djup strömfåra och det är en älv som rinner därnere. Tursamt nog har den amplitud. Är det torrt väder är det lågvatten, men regnar det räcker inte ens jåkkfåran till många gånger. Det hemska är att den stiger otroligt snabbt. Många gånger kan det verka som om någon öppnar en fördämning högre upp i sluttningen. Dvs vattnet kommer som en flodvåg längs den östra jåkkfåran. Själva vadet ligger på en hundra meter bred berghäll och var 1994 uppdelat på fem mindre vattenfåror. De tre västligaste var grunda och orsakade inga problem. De därefter följande två var breda och kanske halvmeterdjupa. Men någon hade släpat ut plankor, var man nu tagit dem, och spångat de bägge fårorna vid det tillfället. Är de inte spångade tar man sig över dem vid lågvatten men får då vara beredd på att plurra. Är vattenståndet högt dvs hela vadstället är översvämmat så är det också så att Lulep Vassjajåkkåtj östra jåkkfåra är helt ovadbar. Detta är det enda kända vadbara stället i den här jåkken om man bortser från den del av jåkken som ligger uppe i Vassjavagge.

Stigen följer en liten ås längs med jåkkens svämkägla på den östra sidan. Den leder så småningom ned till och rundar en myrkant efter två till trehundra meter. Här finns en liten äng där en stor älg brukar uppehålla sig på eftermiddagarna och kvällarna. Att tälta här är olämpligt dels på grund av älgen och dels för att i buskaget till höger finns det flera vattenfåror som tillhör Lulep Vassjajåkkåtj svämkägla. Dessa vattenfylls och svämmar över ängen vid regn. Älgen är såpass klok att av märkena i gräset att döma så har den sin lega på en liten kulle i södra kanten av ängen. Då man passerat ängen med älgen passerar man en liten bäck och svänger åt vänster längs myrkanten. Myren utvidgas åt bägge håll och man passerar över den på en spång. Där spången tar slut har marken torkat upp igen och man går in i en gles parklik hedartad skog. Stigen är nästan spikrak ett par hundra meter här i skogen. Till slut öppnar sig en nästan rund äng i skogen med flera stora eldstäder.

Man har nu kommit fram till Runda Vallen, Axel Hambergs favoritplats i Sarek. Platsen är mycket lämplig som lägerplats och kan varmt rekommenderas. Man har nu vandrat drygt 12 kilometer från Skårkistugan och har omkring 13 kvar till Nammasj. I den östra kanten på ängen finns det en bäck med klart vatten i en grund ravin som stigen passerar på en bro. Platsen ligger högt i förhållande till omgivningen på norra sidan av en ås och man har en vidsträckt kringsyn. Eftersom åsen ligger mellan Rahpaädno och Runda Vallen är det mycket tyst på platsen och bäddar för en skön nattvila med en natt utan något godstågsliknande larm från någon fors. Norr om Runda Vallen finns det en myrmark där tjäder brukar spela och en och annan björn har setts lunka omkring.