Alkastugan - Jiegnavakkjåggåsj.

Om man står vid dörren på Alkastugan ser man vadstället över Alep Sarvesjåhkå svämkägla och delta ett par hundra meter bort. Att säga att det är alldeles nedanför stugan är att generalisera och kanske lura någon ovan stackare. Ska man vara petig ligger det faktiskt uppströms stugan.

Till en början från stugan följer man samma stig ner mot jåkken som man går för att hämta vatten, diska eller tvätta sig. Några meter innan man når nedgången för strandbrinken till vattenstället finns det en stig till höger söderut genom videt längs med forsen. Man viker in på denna stig som efter bara några meter går alldeles på kanten ovanför strandbrinken. Trampar man fel finns det en stor risk att man drattar i forsen några meter nedanför. Åt andra sidan har man en kompakt videdjungel. Efter ett par hundra meter når man en gräskulle med ett stort röse ovanpå. Nedanför denna kulle börjar vadet över Alep Sarvesjåhkå.

Alep Sarvesjåhkå svämkägla och delta består av flera strömfåror, varav tre stycken är betydande. Vid vadstället består botten av stenar och block i olika storlekar. Har man tur och hittar den exakta linjen för vadet stenstorleken inga problem. Från kullen med röset söker man sig ner till strandkanten från samma stig som man gick upp på kullen. Alldeles nedanför kullen går man i den första 2-3 meter breda och knädjupa fåran, som kanske på grund av närheten till stranden är grusfylld. Riktningen man skall hålla är österut längs de stora uppstickande blocken mot den stora ön med videt.

Efter att ha passerat den första fåran går man ner i en av huvudfårorna här, om man kommit rätt, är botten bestående av småsten och grus, vattendjupet är till en början en eller ett par decimeter för att längre ut närma sig knädjup. Man skall hålla sig någon meter till höger söder om de uppstickande större blocken. Bredden på denna fåra är omkring femtio meter. Mellan tio och femton meter från ön med videt passerar man över ett par meter brett ställe med lite hårdare ström och något djupare än knädjup. Därefter grundar det upp till något mer än översilningsmark mellan 5 och tio centimeter.

Väl kommen hit inser man säkert att man befinner sig mitt i en svämkägla. Det rinner vatten i stort sett överallt omkring en. Nu tar man till höger och följer den grunda banken åt sydväst uppströms. Efter omkring femtio meter blir det djupare men botten består fortfarande av småsten och grus. Man passerar den andra huvudfåran där det är knädjupt när det är som djupast. Bredden på denna fåra är omkring tjugo till trettiometer.

Efter att ha passerat även den andra huvudfåran på grusbanken fortsätter man över några mindre fåror till denna slut och normalt skall man då stå på torr mark. Nu återstår endast ett par mindre fåror och den tredje huvudfåran. Dessa sista fåror ligger lite för sig själva nära kullarna upp mot Sarvesnjunnje. De mindre fårorna vållar inga problem, men huvudfåran fordrar lite planering att komma över och iland. Från den torra delen av grusbanken kollar man in en linje mot en inbuktning i strandbrinken på den södra sidan och siktar på denna då man vadar över den tredje omkring tjugo meter breda och knädjupa huvudfåran. Botten på dessa sista fåror består av från centimeter upp till decimeter stora stenar. Den totala längden på vadet är omkring 300 meter med alla kringelkrokar inräknade. Man får räkna med omkring en timme i isvattnet om man har tur. Har man otur det kan vara högvatten och då kan det ta betydligt längre eller eventuellt vara omöjligt.

Då man till slut tagit sig över Alep Sarvesjåhkå till den södra stranden, som egentligen är öster och norr om jåkken och känner sig manad att fortsätta mot Sarvesvagge över Sarvesnjunnje och Sarvesbuoldda går man rakt upp i inbuktningens sluttning. Vill man inte till Sarvesvagge utan mot Alggavagge, Neijdariehpvagge m.fl. går man åt vänster längs stranden och försvinner på stigen in i videt.

Ovanför strandbrinken är det en öppen grässluttning till höger kan man se hur Alep Sarvesjåhkå grävt ur sluttningen. På andra sidan jåkken ett par hundra meter bort ser man röset på kullen där man startade vadet. Framåt uppåt är det några gräskullar runt en svacka. Lämpligaste vägen upp är att följa den långa stigningen upp på kullen till höger ovanför jåkken. Dock inte på jåkkravinens kant utan upp längs kullens högsta kamlinje. Det finns en stig att följa som leder i rätt riktning. Ju högre upp man kommer desto mer börjar det plana ut från brant till långsluttande, tittar neråt till vänster österut, så ser man ner i den tidigare nämnda svackan där det i svackans inre del finns en ganska stor sjö.

Man fortsätter uppstigningen längs stigen i sydsydöstlig riktning det finns bra riktmärken som stora stenar och annat att ta sikte på för att vinna höjd. Målet är att komma upp till och strax över 900 metersnivån. Nästan en halv kilometer från punkten ovanför sjön ser man till höger västerut vadet över Rissajåhkå, där den jåkken mynnar på andra sidan Alep Sarvesjåhkå i en öppning mellan några rullstensåsar. Ovanför sig österut har man den långa sluttningen Sarvesnjunnje.

Ännu ett stycke längre fram öppnar sig landskapet nedanför till höger västerut till en stor ödslig slätt med många små sjöar och bäckar. Vill man kan man räkna slätten som den västligaste änden av Sarvesvagge, eftersom den naturligt övergår i denna dalgång i den sydöstra änden.

Ett hundratal meter efter det att den stora slätten nedanför till höger västerut öppnat sig kommer man fram till ett markant stup l södra änden på en terrass i sluttningen. Nedanför stupet rinner en jåkk uppifrån Sarvestjåhkkå. Håller man till vänster österut upp en bit i sluttningen kan man kringgå stupet på en avsats och vada jåkken på denna avsats. Avsatsen smalnar av mer och mer och snart återstår inget mer än just en stig, som leder nedåt mot ett par terrasser på en lägre nivå. Siktar man mot dessa kommer man rätt.

Väl nere på den övre av dessa terrasser som tillhör Sarvesbuoldda följer man terrassens eller avsatsens naturliga stigning uppåt igen mot 900 metersnivån eller högre. Det finns en stor sten att sikta på och en stig att gå på i framriktningen åt sydöst.

Då man kommit upp i höjd med stenen och tittar västerut mot Tjågnårisskajdde upptäcker man två byggnader en bit bort på slätten alldeles under sluttningen mot dalgångarna Vassjavagge och Njoatsosvagge. Husen är en renvaktarstuga och ett dass. Enligt kartan anges de stå på västra sidan om Tjågnårisjåhkå, men det gör de inte utan står faktiskt på den östra sidan om jåkken. Mellan renvaktarstugan och Sarvesbuoldda meandrar Alep Sarvesjåhkå flera gånger på ett sevärt sett. Här och var finns det flera avsnörpta korvsjöar.

Efter höjdkrönet med stenen ser man snett ner till höger söderut en stor avsats eller hylla i sluttningen på runt 860 metersnivån. Enklast är att styra mot denna och då man når ner till denna följa den framåt uppåt igen som den lutar. Innan man når fram till terassen passerar man över ytterligare en större jåkk. Då man kommit ner och ut på terassen och tittar neråt till höger söderut ser man en stor sankmark med många bäckfåror som ligger från sida till sida i den nu mer hopträngda dalgången Sarvesvagge. Konstigt nog verkar sankmarken vara helt öde. Troligen beror detta på att det finns nästan inga buskage i närheten för fåglar att gömma sig i vid fara. Tittar man efter terrassens längdriktning ser man att den stiger uppåt igen samtidigt som den smalnar av mot ett höjdkrön där det finns ett par stora stenar att sikta på.

Då man gått hela den långsluttande terassen ovanför sankmarken och nått krönet med de stora stenarna ser man in i den nu djupt nerskurna västra änden av Sarvesvagge. Rakt fram i östlig riktning ser man mynningen på Jiegnavagge över den enorma helgröna dalbotten. Mitt i dalgången ligger några kullar på jämna avstånd i nästan en rad utefter Alep Sarvesjåhkå. Enklast är att sikta på den kulle som ligger längst åt öster i riktning mot Jiegnavagge.

På vägen fram till kullen finner man att när man skråar ner förvandlas marken från en grässluttning till något som ser ut som en ovanligt frodig och högvuxen slåtteräng. Då man kommit in högörtsängen passerar man ställen med ett par meter höga gräsarter, örter och blommor. Man får en känsla av att passera över en savann.

Då man kommit ner och ut ur högörtsängen är marken sank och bästa valen verkar vara att endera gå mot jåkksammanflödet nedanför de västligaste kullarna eller gå på skrå ytterligare en bit österut. Personligen rekommenderar jag att gå mot jåkksammanflödet under de västligaste kullarna. Så man korsar den sanka ängsmarken och går upp och fram till jåkksammanflödet.

Väl framkommen till jåkksammanflödet finner man en stig alldeles i strandkanten på Alep Sarvesjåhkå. Följer man denna stig uppströms österut slipper man trampa i sankmarkerna fram till den östligare belägna kullen nedanför Jiegnavagge. Man går på en strandbank som vindlar sig fram alldeles bredvid på numera norra sidan om jåkken. Själva jåkken Alep Sarvesjåhkå innehåller fortfarande en del vatten och är knappt tio meter bred men verkar ha tappat stinget som den hade nere vid Alkastugan, och kan nu övervadas om man har lust men man bör inte göra det om man skall fortsätta inåt Sarvesvagge mot vattendelaren. Ska man till Jiegnavagge kan man slinka över om man vill.

Efterhand som man går efter jåkken höjer sig marken norr om stigen upp till kullen man går mot. Vill man inte desperat nagla sig fast vid strandkanten ska man absolut gå uppför kullen och fram till den karaktäristiska spetsiga toppen på den. Själva uppfärden längs grässluttningen på kullen är långsluttande och lättvandrad endast själva slutklämmen fram till toppen är ett trappsteg på fem meter.

Uppe på krönet blir man förvånad över vad man ser. Det ligger ett deltaland öster om kullen. Det är Jiegnavakkjågåsj grand final i form av ett stort svämkägledelta tillsammans med Alep Sarvesjåhkå som ligger där begränsat av kullen man står på och en markerad höjdlinje som går rakt över dalgången på den andra östra sidan.

Man behöver inte släpa med sig ryggsäcken utan kan ställa av sig den innan trappsteget upp till kullens topp på en nästan platt gräsmatta som är en perfekt plats att tälta på om man vill stanna för dagen. Vill man inte stanna här utan fortsätta inåt Sarvesvagge går man ner i sänkan alldeles norr om kullens topp och där nere vid strandkanten återfinner man stigen intill jåkken.