Lulep Varddo - Nationalparksgränsen

Från lägerplatsen vid åsen öster om Lulep Varddo, följer man stigen söderut. Från åsen fram till nästa lilla vattendrag är stigen till en början småstenig för att succesivt blir surare ju närmare bäcken man kommer. Innan bäcken ligger det en liten spång som kan komma till nytta om det skulle vara fuktigt i överkant. Själv vadet över bäcken är normalt okomplicerat, men kan kärva till sig otroligt vid stora regnmängder, eftersom bäcken rinner upp i en stor sankmark med en sjö i mitten i sluttningen en kilometer västerut.

På södra sidan av den lilla bäcken står en stor inbjudande fyrkantig sten som visar sig omöjlig att sitta på. Längre upp mot skogen kan man tälta. Bäcken har rinnande vatten men det växer mycket alger i den så vattnet bör nog kokas innan man dricker för mycket av det.

Hundra meter söder om bäcken efter en liten uppförsbacke går man in i björkskogen. Till vänster nedanför sluttningen brukar det finnas små tjärnar. Dessa kan torka ut sommartid. Men speciellt vid regnigt väder kan även dessa fyllas med vatten. Så trots att de grunda sänkorna kan inbjuda till att tälta i dem så finns det säkrare platser.

Stigen följer skogsbrynet nedanför sluttningen upp mot Lulep Varddo. Ibland öppnar sig buskaget åt vänster bort mot Tjuollta. På ett ställe efter drygt en kilometer från skogsbrynet längs stigen, så kan man urskilja en renvaktarstuga på andra sidan slätten österut. Enligt kartan ska det finnas ännu en stig därborta vid huset, men den torde numera nästan ha utplånats eftersom nästan ingen går där mera.

Efterhand som man släpar sig fram längs skogsbrynet märker man att slätten smalnar av och till slut växer det Björksskog tvärs över hela den mer och mer avsmalnande slätten. Ytterligare en halv kilometer framåt söderut börjar fler och fler barrträd sticka upp över slyn. Samtidigt som inslaget av barrträd ökar i skogen lutar det mer och mer nedåt. Stigen håller relativt hög standard där den ringlar genom skogen.

Några hundra meter längre ner i backen passerar man en lägerplats som ligger i sluttningen till höger väster om stigen längs med en liten bäck. Då man passerat bäcken på en spång kommer man till ett liten ås som man går rakt över.

Efter åsen slingrar sig stigen nerför en ganska brant backe och plötsligt står man vid en stor informationstavla till synes mitt i skogen. Det är nationalparksgränsen. Denna är även markerad med blå märkningar på träden och korsar stigen nästan vinkelrätt.

Just här vid anslagstavlan öppnar sig skogen lite och tittar man noga kan man skymta sjön Stour Tata mellan träden i den stora dalen nedanför. På andra sidan dalen ser man den stora fjällplatån och renbetesfjället Kabla.

Från parkgränsen är det en ganska brant och lerig omkring 200 meter lång nedförsbacke till en liten söndertrampad småsur myr. Leden slingrar sig över myren och når den andra sidan vid en liten bäck. Precis här går 9 av 10 vandrare vilse, eftersom stigen delar sig i två olika stigar just här vid den lilla bäcken.

Går man rakt över bäcken och emellan de två björkarna är man torsk. Det är fel stig. Man har kommit in på stigen som leder till Tyska Brinken en omväg på cirka fem kilometer. Grattis!

Den rätta stigen hittar man om man följer den lilla bäcken till höger uppströms ett trettiotal meter innan man korsar den. Det finns en pytteliten vägvisare vid stigskiljet och ett röse vid den rätta stigen, så är man normalt uppmärksam och inte ute för att som vanligt slå något rekord, lär man hitta rätt till slut.

Söder om bäcken finns det ett par stora gläntor med fint gräs där man kan tälta. En sevärdhet på platsen är den kompletta Tysk-Svenska språkkursen komplett med ordlista som någon skoltrött dumpade på platsen någongång i mitten på 1980-talet. Det sevärda med böckerna gjorda på blekt preparerat papper är att de inte förstörs av att ligga ute utan fortfarande är relativt fräscha. Undrar vilka gifter som ingick i den pappersmassan.

Om man väljer att tälta här får man en lugn natt. Förhoppningsvis passerar inte allt för många vandrare under natten. Under kvällen och natten är det heller inte så kallt eller blåsigt. Och man behöver framförallt inte känna sig ensam eftersom kvällstimmarna ofta sommartid förgylls av enorma svärmar med mygg.

Rent aktivitetsmässigt kan man utforska bägge stigarna. Speciellt efter stigen till Tyska Brinken öppnar sig här och var oförglömliga vyer mot sjöarna och bergen söder och österut. Missade man Lulep Varddo tidigare kan man slingra sig dit upp genom slyn.